Journal

Dagarna och veckorna går snabbt och det känns overkligt att julen snart är här. Kanske är det på grund av Tokyos väder som under vintern är blå himmel och solsken, eller kanske är det avsaknaden av glögg och pepparkakor. Hur som helst så är lite jullov välkommet, och den 24:e är jag bjuden hem på julfirande till en av sekreterarnas familj. Jag råkade fråga om de bruka ge varandra julklappar på julafton, så nu ska vi ge julklappar till varandra. Svårt att lära sig vad man inte bör fråga… Julen är ju vanligtvis inte en röd dag här, så förutom allt julpynt firas den inte så mycket, och jag tror vi får ta igen det nästa år! Jag är glad att se att det firas ordentligt hemma i Sverige iallafall – jag fick bildbevis från julgranen på Hornsgatan. =)

Istället för att se luciatåg den 13:e tog jag mig till Sengakuji, vilket är ett tempel i östra Tokyo. Festivalen där hölls till minne av de 47 samuraier som tog sitt liv efter att ha hämnat sin mästares död. Det hela utspelades vid 1700-talets början, och jag tror bara det skulle kunna hänt här i Japan. Helt klart värt att läsa mer om.

Kyoto var förresten riktigt härligt, och för er som kommer och hälsar på nästa år, så åk dit mer än två dagar. Jag skulle velat ha en dag att åka upp i bergen som ligger runt hela Kyoto och vandra till något avlägset tempel. Kyoto är något av en kulturell huvudstad i Japan, och folk var till och med vänligare än i Tokyo. Flera människor kom fram och pratade med mig och undrade varifrån jag kom. En japansk dam satte sig bredvid mig på bussen och efter en stund sa hon på lite knaglig engelska, “Excuse me, may I please speak to you?”. Vi pratade kanske en halv timme, och hon tyckte bestämt att jag skulle höra av mig nästa gång så hon kunde guida mig. När hon sen skulle gå av bugade hon och tackade så mycket för att hon fått prata med mig. Att buga är för övrigt något som är svårt att låta bli, och naturligtvis finns det skolor i Japan som lär ut detta. På varuhus ser man ofta några stycken som arbetar med att buga åt kunderna, och till och med vägarbeten är det svårt att passera förbi utan att bli bugad åt. Efter att nu ha varit här ett tag kommer jag ofta på mig själv med att buga lite när jag hälsar på folk, något jag måste sluta med när jag kommer tillbaka till Sverige! Men nog om detta.

Hoppas ni har det jättebra i jul!
Kramar!

Så, då var jag sedan ett par veckor tillbaka i Tokyo, och livet till det normala. Mycket flygande har det blivit den senaste tiden och jag måste nog få ta ett citat: “The reason why so many sects hang around airports looking for converts: they know that people there are at their most vulnerable and perplexed, and ready to accept any kind of guidance.” Sen hamnade jag ju även på partyplanet till Thailand eftersom jag flög via Bangkok, och det var lite knepigt att sova med en hord svenskar som ville ha mer alkohol, men ett par gin&tonics senare sov jag dock gott! Trots detta var det skönt att komma hem några dagar till Sverige, träffa er alla och få lite höstväder. Här i Tokyo har löven just börjat falla, och nästa helg hoppas jag åka till Kyoto för att se röda höstlöv och gamla tempel. Bilder kommer!

Traditionellt sett tar japanska företag väl omhand om sina anställda och ser till att de får hälsovård, försäkringar och dylikt. Detta i utbyte mot femton timmar per dag sex dagar i veckan (Japanska ordet för död genom överarbete är förresten ‘karoshi’). Även skolorna tar hand om oss studenter, och en gång per år ska alla genomgå hälsokoll. Vi blev röntgade, tappade på blod, klämda på, kissade i kopp och genomgick nån EKG-grej. Resultatet var att jag två dagar senare fick ett samtal, där de på lite knöglig engelska förklarade att jag måste komma in igen eftersom det var något med mitt blodprov. De ville inte ta det över telefon! Väl på sjukhuset berättade läkaren att det fanns ämnen i mitt blod som tydde på hjärtfel, leverfel eller på att man tränat. Jag hade tränat samma dag, och läkaren skakade på huvudet och utbrast “Oh, you swedish people!” – en annan svensk hade just varit där av samma anledning. Jag blev i vilket fall strängt förbjuden att träna på två veckor så att blodprovet kunde göras om. Två veckor senare så gick allting bra, förutom kanske att det ovanför provtagningsrummets dörr hängde en skylt med orden “Bleeding time” på.

Många av universiteten här i Tokyo har på hösten festivaler, där skolornas olika klubbar och föreningar har uppträdanden, och de yngre studenterna säljer japansk mat och dryck. Rolig helgunderhållning, och man är ganska ensam som västerläning. I ett av matstånden engagerade sig runt 20 personer i att försöka sälja på oss en kopp natto (böndelikatess). Priset diskuterades, några lagade ihop det, ändra stod bara och tittade på oss, och sen hade vi även en hejaklack på fyra personer som skrek “We love you!”. Ni får kolla in på bilderna på fotosidan.

Kram till er alla!

Äntligen börjar värmen och luftfuktigheten avta lite, och hösten börjar närma sig. Under vinterhalvåret kommer vinden västerifrån, från Japanska havet, så all nederbörd faller innan den kommer fram hit till Tokyo. Det gillar vi, och mina saker börjar övergå från att vara konstant fuktiga till lagom torra.

Sen sist har jag varit ute och sett lite mer av nattlivet i Tokyo, och i helgen blev jag nära på bortgift. Jag satt och drack öl med John (andra killen från KTH) och skålade med en japan lite längre bort. Han kom över och tog med sig tjejerna han var med, som visade sig vara hans dotter och en tjejkompis. Han var lite smått berusad, och efter att vi berättat vad vi gjorde här började han prata väldigt mycket om sin dotter. Problemet var bara att han inte kunde bestämma sig för vem av oss att inrikta sig på, och situationen blev sjukt rolig. Hans väninna hjälpte honom, jag och John kollade mest på varandra och undrade vad som hände, och hans dotter, som inte kunde prata engelska, verkade se ut som “Uhm, pappa…”. Vi bjöd dem på ett par öl, och i japansk anda tålde de inte så mycket och drog sig hemåt. =)

I nästa vecka kommer jag hem till Sverige i lite familjeangelägenheter, men stannar bara ett par dagar. Byråkratin här är som jag tidigare antytt rätt så omfattande, och för att få utresetillstånd åkte jag till invandringskontoret. Byggnaden är flera våningar, och har en egen avdelning där man hämtar blanketter. När man hämtat blanketten ska man till nästa ställe och köpa ett frimärke, och sen vidare till nästa ställe och lämna in blanketten. Ingen engelsk information fanns och knappt någon pratar engelska, men när jag listat ut hur man skulle göra och väntade på min tur, satte jag mig förnöjsamt ner och såg på alla andra människor som nu sprang förvirrat omkring.

Annars blir det en hel del japanskaplugg. Kursen går snabbt framåt och jag försöker lära mig lite kinesiska tecken vid sidan om. Riktigt roligt när man direkt kan använda det man lärt sig!

Hoppas ni mår bra! Kram!

Mitt livs första jordbävning! Jag trodde först det åkte förbi en stor lastbil utanför, men när jag, förutom det dova mullret och skakandet, såg huset mittemot röra sig började jag misstänka jordbävning. Jag kände leendet dra lite i läpparna men kom sen på att jag kanske borde göra något, typ lägga mig ner eller springa iväg någonstans… Ingen annan rörde dock en min och efter en tio sekunder hade det slutat. Det var tydligen en liten en, och jag väntar spänt på nästa! I helgen var jag ute på hajk, vilket var vad de kallade det. En dagsutflykt med avdelningen till droppstensgrottor och sen vidare till japanskt bad i varma källor, onsen. Kolla bilderna! På kvällen gick vi sen ut och åt middag och drack öl. Rätt skönt eftersom de slappnade av lite och vågade prata engelska. Utelivet är iallafall riktigt bra och vissa delar av stan är det mer folk i än på dagen. Ni får se när ni kommer och hälsar på Annars har jag börjat plugga en hel del, japanska och matematik. En av kurserna är differentialgeometri på doktorandnivå och bland det svårare jag läst, men det ska nog gå att klara av. Det blir en del sena kvällar, men bortsett från morgonen är avdelningen alltid full med folk. Det märkliga är även sättet man klarar kurser; i kursen ovan har jag fram till februari på mig att skriva en tio sidors sammanfattning av ämnet, som sedan ligger till grund för betyget. Alltså varken tentor eller kontrollskrivningar, utan helt eget ansvar att lära sig det som är relevant. Hoppas ni har det bra där hemma!

Sådär ja, då var de lugna dagarna av planlöst irrande över och skolstarten nära förestående. Vad jag haft för mig visas bättre med lite bilder, så spana in dem på fotosidan! Sedan ett par dar har jag iallafall bott i min egen lägenhet som visade sig vara en glad överraskning. Eget kök, badrum och välbehövlig AC. Jag har t.o.m. en extrasäng om nån av er har vägarna förbi och vill bo billigt . Allt detta för ungefär 700 kr i månaden. Trots all tuff högteknologi (man får akta sig för knapparna på toaletterna!) verkar de dock ligga en bit efter vad gäller internet, så det blir till att släpa med datorn till skolan för att dämpa abstinensen. Kurserna på Todai blir som jag väntade mig inte helt anpassade till mina önskemål, och inte heller på engelska, men jag hittade ett par mattekurser, och ska även hoppa på kurser i biofysik, kemifysik, kontinuerliga system och t.o.m. en kurs i ekonomi. Något man ständigt förundras över i den japanska byråkratiska processen är mängden porträttfoton som går åt. Alla blanketter ska man klistra fast ett litet fotografi av sig själv på, för att de sedan ska arkivera blanketten och aldrig titta på den igen. Jag är för närvarande uppe i 17 st och antalet stiger stadigt. Snart ska jag iväg och spela fotboll med fysikinstitutionen, vilket inte är helt lätt eftersom de är så små. Förra matchen sprang John (andra killen från KTH som är här) obemärkt in i en av dem och fick honom att flyga nån meter och göra en bakåtkullerbytta. Det hela såg rätt roligt ut och ingen skadade sig. Hoppas ni har det bra där hemma!

Efter ett par dagar av sightseeing i Tokyo har jag slutit mig till att vistelsen här kommer bli mycket behaglig! Första dagen var riktigt jobbig p.g.a. tidsomställningen, men så snart den var ur vägen knallade jag ner till första nudelhaket och fick i mig härligt god nudelsoppa. Jag har hittills bara ätit ute, och jag tror prisbilden av Tokyo är lite överdriven. Vandrarhemmet kostar ca. 200 per natt, en bra måltid mellan 30 och 100 sek beroende på var i Tokyo man är och att ta sig runt är faktiskt ganska bekvämt så snart man listat ut hur tunnelbanan funkar. Till en början var det lite chockande med 20 olika privata tunnelbanelinjer (se kartan bland fotona), men det går faktiskt ganska bra. Förutom att ha fått skoskav av allt turistande besökte jag universitetet i tisdags. Alla var riktigt trevliga, och det första som hände var att jag blev inbjuden till fotbollsmatchen om 20 minuter. Att jag hade jeans och tröja eller att jag inte förstod när de ville passa mig var ingen ursäkt, så lite oförstående blev jag inkastad på universitetets fotbollsplan. Två timmar senare, svettig och röd i ansiktet, blev jag invisad till den ärade professorn Yamamoto för att bli presenterad. Det slutade i vilket fall väl och jag kom därifrån utan att ha gjort bort mig allt för mycket. Jag ska dit igen på måndag och välja kurser. För övrigt har jag mest strosat omkring runt Tokyo, som jag tror aldrig tar slut. Jag har sällan känt mig så säker i en storstad förut, och jag kan tänka mig att den mesta brottsligheten här är organiserad och inte ute efter mig. Något man dock måste passa sig för är kamikazecyklisterna som röjer runt på trotoarerna. Jag har redan sett två olyckor, men alla bara reser sig upp, ber om ursäkt och fortsätter som inget hänt. Funderar på att börja ha hjälm. Jag ska försöka ladda upp lite fler bilder så snart min upplkppling tillåter. Kram till er alla! =)

Resan till Japan börjar nu närma sig och, tro det eller ej, allt verkar ordna sig. Igår var jag och hämtade ut visumet på ambassaden, blev tilltalad på japanska, blev förvirrad och hastade därifrån. Mängden passfoton det gått åt i byråkratin går att räkna på båda händerna och ifall nån vill ha en av de som blivit över är det bara att säga till! Nu återstår dock det svåraste – att packa…